johannategborgusa

 

 Bara 1 månad 1 vecka och 6 dagar kvar nu!  Min värdsyster frågade om jag började bli excited och självklart svarade jag att jag är det.Jag kan knappt vänta till att åka iväg.  Men det är ju även jobbigt att lämna vad man har i sverige. Imorgon ska jag träffa några tjejkompisar från min klass som kommer över till mig på kvällen. Hjälp vad jag kommer sakna dem!

 

Det tog ett tag för mig att förstå att friends är en riktigt rolig serie

 

 

Hello! Visat är fixat, jag ska bara vänta tills att jag får den. Men mötet på ambassaden är ialla fall överstökad. Hela mötet bestod i helet av väntan först i kön utanför ambassaden, sen inne i ett litet rumm med väntestolar och fullproppat med människor. Där fick jag en numerlapp och när mitt namn ropades upp efter skapligt lång tid fick jag lämna in den tjocka hög av papper man behöver ha med sig. sen fick jag VÄNTA igen på att mitt namn skulle bli uppropat igen för att ta fingeravtryck. Sen fick jag VÄNTA igen för att mitt namn skulle bli uppkallat igen och att en kvinna frågade mig några frågor eller snarare två frågor. Vilken årskurs jag går i och vart jag ska någonstans. Sen fick jag gå.

 

Boken jag tog med mig är helt klart att rekomendera till andra som har en fyra timmars ambasads besök framför sig. Om man tror att man kan underhållla sig med mobilen så tar de hand om all elektronisk utrustning tom ipod hörlurar innan man går in på ambassaden.  

 

 

 

Nu har jag kommit tillbaka från lägret bosön. Det var riktigt mysigt att vara där och det var roligt att träffa de andra som ska åka och höra vad de tänkte på inför året. De allra flesta verkade som jag väldigt taggade inför att åka, men det finns särskilt en liten oro hos alla. Det vara många som nämnde att det forfarande känns overkligt att de ska åka iväg på riktigt. Det kan jag absolut hålla med om, men det börjar ändå kännas att det är mer på verkligt efter den här helgen.

Igår träffade jag Elice och pratade om nya familj. Hon ska till Kansas, så hon kommer bara vara en stat ifrån Wisconsin. Min  vän Wendela ska bo i en familj i South Dakota som också ligger en stat ifrån Wisconsin. Trots att staterna i Usa är  stor känns det tryggt att veta att mina vänner inte befinner sig alldeles för långt bort. Vi kommer troligen få helt olika upplevelser i vårt år i USA. Ja bor i en vanlig amerikans liten stad med små hus som ligger tätt intill varandra, Elice kommer också ha en syster i hennes ålde men komer bo i ett stort hus omgiven av stora ängar och andra stora hus. Wendela tror jag inte vet så mycket om hur hon ska bo ännu men hon ska ha massor av småsyskon och gå i en kristen privatskola. Det kommer bli interesant och höra hur de har det i sina familjer när vi har åkt iväg till höst.

 

 

Kan inte fatta att det är mindre än 8 veckor kvar tills att jag åker! Längtar så fruktansvärt och min familj verkar helt underbar! De säger at de längtar tills att jag kommer och de har varit så snälla och tilll och med skickat en packlista när jag sa att jag var lite nervös över packningen. Mamman skrev ihop en lista på saker på allt som jag skulle behöva i Wisconsin och den blev VÄLDIGT lång. Som tur är så ska jag inte ta med mig allt det utan ska nog köpa en hel del saker där. Kenna frågade en kille på hennes skola som också var utbytesstudent om lite tips vad som kan vara bra att ta med, och han gav en hel del bra tips :) Det är så snällt att de är så engagerade i att jag ska komma dit och det gör at jag inte känner mig så orolig ännu. Jag är inte ett dugg orolig för att jag inte ska trivas, det som gör mig lite nervös just nu är om de faktiskt inte kommer tycka om mig. I min familj hemma så älskar de mig vad jag än gör, men vad händer om min familj i Wisconsin inte gör det? Att ha en syster där som är i samma ålder som mig kan ju vara lite komplicerat också om vi verkligen inte fungerar tillsammans. Kenna verkar helt underbar och hon säger att hon tycker om att svara på alla mina frågor, men ändå! Jag vill verligen inte att hon ska känna sig tvingad att umgås med henne! Jag vet att de här tankarna är lite dumma, men när jag knappt kan räkna månader tills att jag känns det at avresan närmar sig.

 

I morse fick jag ett sms jag längtat efter så länge. Det var från Elice som sa att hon äntligen fått familj. Det har märkts att hon varit frustrerad att inte veta vart hon ska någonstans. Känslan att få mejlet som säger att man har fått familj är obeskrivlig och jag är otroligt glad för hennes skull! Jag ska träffa henne i eftermiddag och då vill jag veta allt om hennes familj. Just nu vet jag verkligen ingenting. Längtar efter att få veta vart hon ska någonstans och hur hennes familj ser ut :) Känns riktigt bra att ha en kompis som vet vad man går igenom!

 

Jag och elice på vandring vid kebnekajse :)

 

 

Idag har jag gått ut 1:an på gymnasiet på kungsholmen! Året har varit tuffare än vad jag trodde det skulle bli med allt plugg. I nian var det det mycket lättare att få bra betyg och ändå tyckte jag då att det var stressigt i skolan. Jag trodde då inte att det kunde bli värr, men jag hade oerhört fel.Den största skilnaden är nog att allt är mycket svårare och att lärarna kräver mycket mer av en. Jag är helt nöjd med mina betyg eftersom mina krav har sjunkit väldigt mycket det här året när jag uppptäckte hur krävande skolan kunde vara. Därför är det underbart att äntligen få ett efterlängtat sommarlov. Men idag var också den dag då jag var tvungen att skiljas från min fina klass. Det är svårare än vad man tror att säga hejdå och veta att man inte kommer träffas på så lång tid igen. Men det känns ändå bra att jag vet att jag kommer tillbaka till skolan, bara  att jag kommer i en klass under min gamla klass. Nu när plugget är över känns USA så mycket närmare än förut. Jag längtar så fruktansvärt att åka! Men först och främst ska jag njuta av ett välförtjänt sommarlov :)